Oh. Jag har precis avslutat min andra natt i denna gigantiska säng. Klockan är tjugo över sju men jag har satt alarmet på nio så jag har 1.5 härlig timma att se fram emot. Jag tillägnar den denna annars väldigt övergivna blogg.

So. Den mest ställda frågan är "how was your flight? Long, right?". Mitt svar är "yeah" för jag kan ju inte ljuga. Men trots att det var så förbaskat många timmar av väntande och flygande så kändes det okej. Mina tår skakade inte och det tar jag som ett gott tecken. Den första och nästan enda gången jag var nervös var under min mellan landning i amsterdam. Jag kunde inte hitta mitt flyg på skärmarna och flygplatsen var vääldigt mycket större än jag hade planerat. Men jag frågade en filur och helt plötsligt var jag på rätt sida av passkontrollen. När jag slutligen hittade min gate så tog jag mig tiden att slutligen gå på toaletten. Till min stora förvåning ser jag att toalettpapprena var oranga. Verkligen morotsoranga. Det var en upplevelse värt en statusuppdatering på Facebook.

Den andra gången jag blev nervös var när jag stod i en kö för en macka. Flyget skulle gå om en timma och kön var oändlig. Till och med det momentet gick bra och jag kom snart på flyget med stor marginal.
På flyget satt jag i mitten så en liten syn ut var inte att tänka på. Dock hade jag en skärm framför mig som jag kunde bossa över hur mycket jag ville. Jag kunde be den att visa nya filmer som typ Dear John eller så kunde jag be den att spela upp grymma färdiga spellistor med typ Jamie Cullum eller så fördrev jag tiden, som många uttråkade affärsmän, med en fakeversion av pacman.

Väl framme i Boston var jag så uppspelt att jag glömde min väska på flyget. Det löste sig ganska fort tack vare en värdinna som sprang efter den.
Med väskan under kontroll skrevs tons av papper på om vart jag är född och vart jag skulle. Tro det eller ej men jag kom igenom även dessa kontroller och kunde gå till salen där väntandes folk satt. Jag hörde någon filur i litet format ropa mitt namn men trodde självklart inte att det var mig han menade. Han ropade en gång till och när jag kollade så såg jag att det var en treåring på en mans rygg och ja, det var tydligen de som skulle hämta upp mig. De och resten av familjen välkomnade mig med en kram och gav mig två alternativ. Det ena var att åka direkt till michelles där jag skulle bo och det andra var att åka till deras släkt och äta lite och träffa dem. Jag var kissnödig och lite hungrig så jag tänkte "what the heck, äta bör man annars dör man". Vi åkte dit och hejsanfaderullan vilken familj! Alla kramade mig och hälsade mig välkommen och var så glada över att jag ville komma förbi. Det var en helgalen släktträff jag hade kommit till. Alla ropade och skrattade ikapp med varandra och det kändes inte som att jag redan hade varit vaken i 19 timmar. Vi var där i några timmar och sedan begav vi oss till familje LaBelle. Även denna familj är jättegenerös, jättevarm och jättebra!
Tidigare på dagen fick jag höra att Corrie (familjens minsta och enda barn, 9 år) hade frågat sin lärare om hon trodde att jag skulle gilla henne. Väldigt gullig tjej det där!
Corrie visade mig runt i hela huset som nog är det mest amerikanska jag någonsin har sett. (någon dag ska jag ta kort på alla USA-inspirerade möbler de har men jag vill spara minne på minneskortet så jag väntar). Huset är väldigt fint och mitt rum har nog den skönaste sängen någonsin! Den första natten sov jag i tretton timmar.
Den första hela dagen, som var igår, spenderade jag här "hemma" med att packa upp osv. och sedan åkte vi till Corrie's softball game.

Idag ska jag åka och hälsa på hennes skola och som jag har fattat det ska jag prata lite om Sverige inför alla. Jag ses typ som nykomlingen i stan och alla vill träffa mig. Som en lagom svensk fattar jag inte varför men det är kul!
Efter skolbesöket ska Corrie spela en match till eftersom de vann igår. Vinner de den med så blir det imirgon igen. Imorgon ska vi även åka på en riktig match.

Det får nog vara uppdateringen för nu. Jag återkommer. Nog.

-Sofia aka Sophie aka The Swede.